my twisted passion to be your world

usräkta mig allihopa för mina cp inlägg som ni ändå inte fattar men Nu har jag gjort det igen. stjärskottet ronny sa Precis det som hon sa åt sig själv att Inte säga för då vet hon ju redan hur det kommer bli. Vad GÖR HON ÄNDÅ DET JÄVLA CPT? nu är det kört här.
nu är det inte så jävla roligt längre. jag vet Precis hur detta kommer sluta, jag kan skriva upp det i detalj och sedan sitta och pricka av listan när det kommer.
vi kommer försöka fixa detta, men eftersom jag redan kommenterat den konstiga stämningen nu så kommer den bara märkas Ännu mer från och med idag, det kommer kännas falskt i några dagar sådär men ingen kommer vilja släppa taget helt för det kändes ju faktiskt så jävla underbart i början, det var perfekt? men sen när man vant sig vid tanken, när det gått ett tag och det känns fortfarande konstigt, vi orkar inte spela på detta längre, försöka vara positiva och hålla kvar vid nåt som inte finns där längre, när vi vant oss vid tanken att vi kanske måste släppa detta kommer det tillslut inte kännas så jobbigt göra det för vi kan inte längre se vad vi håller kvar vid, vad var det nuigen som kändes så bra? jag kommer inte riktigt ihåg? var det den gången...

det roliga är att jag VET, dom flesta är inte medvetna om vad dom gör för fel,
dom försöker och ändå går det åt helvete, men jag vet vad jag gör för fel.
det största är att jag Tänker för horigt mycket. jag tänker på varenda liten skitsak och varför och vad menade han med det och varför gjorde jag så betyder det att jag känner så blbablbalba, jag ska analysera allting, och jag gör det automatiskt, jag tänker inte ens på att jag gör det.
och så tänker jag så mycket på det att om vi sen pratar om det så fattar du ingenting, för jag har antagligen gått så långt i mitt huvud så jag är inte ens kvar på samma nivå längre.

men jag säger nästan aldrig nånting,
anklagar aldrig alla småfel eller själviska drag du gör.
kommenterar inte när jag kan läsa dig.
låter dig.
för det viktiga i min efterblivna jävla hjärna är att vara någon viktig för dig, att förstå dig och att du ska känna det, att du när du vill snacka med nån ska tänka på mig. alltså det är lite Sjukt för jag tror inte jag känner någon som funkar så på samma sätt, alla vill bli älskade, jag vill älska och sätta spår, jag vill betyda.
men det är inte det jag behöver, jag behöver någon som jag kan vända mig om när Jag mår dåligt, som kan analysera Mig, som kan Mig utantill och som kan säga vad jag ska göra,
för när du mår dåligt, känner jag ett så grovt behov av att trösta dig, att säga det bästa som kan sägas, att få dig inse något som gör allt tusen gången bättre, jag kan vara bekymrad i flera dagar om jag inte lyckas få någon som betyder mycket för mig att må bra. jag känner mig som en kass människa om jag inte lyckas med allt det. men om Jag mår dåligt så skulle du inte ens veta vad du skulle säga, kanske inte ens bry dig, du skulle nog tillochmed bli rädd om du såg mig gråta. och det är lugnt, jag begär inte att du ska veta vad du ska säga, ingen kan egentligen veta det. men kanske jag en gång behöver få tillbaks det jag ger.

och på den punkten finns det faktiskt en person som i över ett år nu, ständigt påminner mig om hur underbar jag är, uppskattar varenda sekund vi kan prata.
och det är inte det att jag inte uppskattar det, dät gör jag! men jag kan bara inte relatera, det känns inte verkligt.
Han nästan dyrkar mig på ett sätt så jag inte ens känner igen mig själv i allt han berättar, i om hur han ser mig och så, varför jag är så viktigt för honom. Och det känns inte verkligt för mig. jag är så pass nere på jorden, kanske på underjorden känns det som för jag kan inte ens bli sådär gulligt hög på kärlek som folk blir nuförtiden längre, jag är för förstörd av verligheten.
därför känner jag Ingen connection på det sättet, utan får bara dåligt samvete över att jag inte kan älska dig tillbaka så som du älskar mig.
dåligt samvete över att jag vet att du ligger hela dagarna och tänker på mig. och jag tänker inte på dig alls ofta förutom när du ringer eller skickar sms.
nu vet jag knappt vad jag svamlar om längre, nu ska jag fan sova.

imorn kommer joanna och jusst nu känner jag jääävligt stor längtan efter henne.
hon ska ha med sig vin och löshår och så ska vi sitta och snacka hela dagen och natten. kommer bli asmys, jag vehöver bli lite människa igen, knner mig som ett jävla cp här instängd i mitt eget huvud.
nae fan. godnatt