travel until i find a place

jag känner mig nästan ivägen utav att bara känna såhär, inte för att jag låter det gå ut över någon, för jag visar det inte när jag umgås med folk, men genom att ens bara skriva i min egen blogg och att vissa få är medvetna om hur det ligger till. känns nästan som att det är fel, eller en skam att må dåligt nu för tiden. Jag är en optimist och har alltid varit, försöker se allt bra i allt jämt, men ibland blir det mycket för alla och då kanske det tillslut spårar ur helt för någon som hela tiden trycker undan alla jobbiga känslor och försöker tänka på det som är bra. Man måste få skrika ut ibland. och jag gör det ändå bara här. fattar inte varför jag skäms egentligen.
i vilket fall känns allt lite bättre nu, jag klarar bara inte av det kalla. vad som helst, utom det kalla. nu när du snackar kan du säga Vad som helst och det känns oavsett bättre än det kalla. Jag visste nog egentligen hur det låg till, det kändes bara jävligt skönt att höra dig säga det.
och nu saknar jag väldigt mycket.
Jag har i min ensamhet och brist på underhållning färgat håret och satt i extensions, det blev bra.
idag har jag druckit en kanna öl och en cider på världens och huvudvärken börjar komma nu, vilket betyder att jag borde sova Nu innan det blir värre.
haha, jag känner att jag saknar mina peppa inlägg, vill skriva nåt pepp.
vet inte vad.
hästpung
nu orkar jag inte skriva mer godnatt