fuck meeeeeeeeeee

Ta mig inte förgivet. Jag är jämt glad och positiv till fan allt.
Jag pallar inte ställa till världens scener för skitsaker, jag vill bara ha roligt. jag vill bara leva, fan folk bryr sig så mycket om skitsaker!
Men Alla gnäller så mycket på deras liv så man får lust att kräkas, för ingen vill ha några råd, alla vill bara bevisa att dom har det jävligare än alla andra.
Det funkar inte så.. det som är skit för mig kan du inte riktigt tänka dig och därför tycker du att min smärta inte går att gämföra med din.
Ibland när folk klagar "över att deras föräldrar är så dumma i huvet för att dom inte lagade någon mat till dom" har jag bara lust att ställa mig upp och vråla i folks nyllen vad jag har gått igenom i mitt liv som jag aldrig snackar om, inte för att jag skäms, utan för att jag vill inte vara ett jävla offer som folk tycker synd om. Men då skulle jag ju göra samma sak själv.
Jag fattar inte grejen. Om man vill ha någon som försår än så sätter man sig väll inte och klagar? det är fan ingen som orkar lyssna på det..
Jag har en jättebra vän. Jättebra är underskattat som fan, jag tycker verkligen om henne och hon vet nästan allt om mig och inte är det på¨grund av att jag vill ha sympati som hon vet allt. jag är som hon, hon är starkare, hon kan snacka om all sin skit och få det att låta som ett myggbett medans jag bara blir argare och argare ju mer hon berättar, för hon förtjänar inte den skiten.
Okej jag börjar snacka om annat än det jag tänkte på..
Det jag tänkte på var iaf att Ta fan aldrig folk förgivet. Bara för att vissa inte pratar om sina problem och försöker göra sitt liv positivt så gott det går, betyder inte att problemen inte finns där. Och att vissa tål mer skit än andra är inte sant.
En person du känt nära i hela ditt liv, som du sett upp till som alltid varit stark, kan gått med en djup depressionssjukdom i flera år utan att du märkt ett skit.
Döm inte.