Tell them that I'm your gun, Pull my trigger

jag vet verkligen inte vad jag ska göra. jag måste inte göra någonting. jag vet inte om jag orkar göra någonting.
jag har insett att jag inte är kär. jag klarar mig utan honom hur länge som helst. jag vill vara själv, jag funkar inte ihop med andra, jag måste alltid hålla mig på ett visst avstånd. ingen får komma för nära
Jag känner inte Den känslan, som jag borde känna. Och minst av allt inte att han kan läsa mig.. det skulle vara kul om någon nångång skulle kunna läsa mig för en gångs skull, kunna se igenom allt det roliga-alltid positiva-driva hela tiden men mig. Det är ett jävla skal, förr att skydda mig själv, för att slippa bli sårad verkligen på djupet. när någon driver med mig som dom flesta gör 24/7 eftersom jag är en sån människa man "kan" driva med, så skrattar jag bara med, för dom känner inte mig. dom driver och hånar min fasad, nånting som jag bygger upp i försvar för att visa hur jävla svag jag är egentligen, inte Mig. att egentligen har jag ingenting, det finns inget som är speciellt överhuvudtaget.
Det skulle vara så jävla skönt att träffa någon, vem som helst, som kunde se mig.
jag har en seriös sida också, jag bryr mig, jag är osäker och rädd jag med hela tiden. Men det är väl för svårt att förstå att jag skulle kunna känna så,
någon som Vill prata om saker och är intresserad av mina tankar som jag alltid intresserar mig av andras, är det bara jag?
..jag har ganska lätt för att läsa människor. det är det första jag gör när jag träffar en ny människa,
därför har jag alltid anpassat mig, vänt på alla tankar fram och tillbaks för att sätta mig in i andras situationer och acceptera deras tankesätt, deras grupp de tillhör, deras åsikter, deras personlighetsstörningar och problem, vad dom tycker är viktigt och varför. Det har alltid varit ett måste för mig att förstå.
jag är så jävla trött på att anpassa mig. nu menar jag inte att jag gör vad andra vill för det gör jag inte, men att jag ändrar mitt humör för att vara en lätt person, som aldrig bryr sig, som alltid skrattar.
Och det är ingenting man någonsin får tillbaka
jag vill bara släppa ut alla jävla agressioner
En enda gång, på en jävla massa år har jag känt ett lugnt i en annan människas närhet. att jag bara kunde vara. det kändes som den personen uppskattade mig på riktigt.
Men så fort det blev lite jobbigt så blev jag ensam igen. och inte bara en gång, utan flera gånger har jag lyssnat på dig och till och med känt medlidande för ditt jävla wliJlakrhgafsh, men sen har du alltid dragit igen. och jag har hatat dig så jävla mycket för det, men ett ända ord från dig, så blev jag helt lam igen. så jävla svag
av en enda anledning, att jag var bara mig själv och det räckte inte till
du ville väll ha något mer än det jag kunde ge dig.
Jag var så jävla glad för att jag för en gångs skull slapp anpassa mig, att du såg någon fint i bara jag
fail
jag anpassar mig inte längre, och har aldrig behövt göra för dom få som är mina riktiga vänner, för dom är värda hundra procents ärlighet. Joanna har fått ta mycket skit den här hösten, mina depressioner att bry sig om när hon har sina egna problem. och det är jag ledsen för. jag älskar dig verkligen.
och jag ska sluta försöka läsa folk nu. det gör det bara svårare för mig att släppa dom.
Och jag får se hur det blir med oss, kanske växer det fram något, och även fasst vi inte har någon gemensamt så har jag faktiskt bara varit mig själv, jag förstår inte riktigt vad det är du ser i mig ännu, om du ser något.
men ibland trivs jag bättre hos dig en ensam, faktiskt